Kärleksnivåer

Kärlek ur olika perspektiv

Inom psykosyntesen talar man om tre olika kärleksnivåer, eller perspektiv skulle jag vilja kalla det. Psykosyntesen menar att kärleken utvecklas ju mer medveten man blir som människa. Allra redan som barn utvecklas vår inre kärlek till oss själva och omgivning, men också beroende på vilka val vi gör senare i livet – utvecklas också vårt medvetande och därmed vår förmåga att känna “större” kärlek. Dels beror det på det personliga självets strävan och vilja till utveckling, men också dels på dragningen från det transpersonella/det högre Självet i att höja sig över det “normala” medvetandets och livets begränsningar. Vi vill oftast något mer i livet; vår längtan.

Kärleken utvecklas ju mer medveten man blir som människa. För varje “nivå” jag utvecklas desto större blir min kärlek. | foto: Carola Lööf

Psykosyntesens kärleksnivåer

1. En fullödig mänsklig kärlek skulle kunna beskrivas som kärleken till min själsfrände. Vi båda möts i de övermedvetna nivåerna av vår personlighet och kan därför utvecklas tillsammans. Vi strävar efter likartade mål och längtan i livet och vi är varandras stöd. Både kropp och själ finns med i relationen och vi bejakar varandras alla personlighetsaspekter. För mig är detta en grundläggande nivå av trygghet och kärlek. Vi får våra känslomässiga behov uppfyllda och vi känner oss harmoniska inombords. Vi blir sedda och bekräftade av vår omgivning, men också i oss själva.

2. Altruistiska, den osjälviska, kärleken kan beskrivas som kärleken till allt levande i naturen. Som människa är jag trygg och harmonisk vilket leder till att jag möter min omgivning i medkänsla. En medkänsla som sträcker sig utöver det mänskliga släktet och omfattar allt levande. Jag förmår att känna kärlek för mer än mig själv och min närmaste omgivning. Kärleken är empatisk, omtänksam och omsorgsfull och jag agerar efter mitt transpersonella/det högre Självet och viljan. Som jag ser det ligger det mycket acceptans och inre meningsfullhet i den osjälviska kärleken. Man begränsas inte som människa av omgivningens oförmåga till förståelse för det som är annorlunda utan kan verka utanför sin egna komfortzon.

3. Kärleken till det Gudomliga kan beskrivas som den mystiska kärlekens väg. Som människa ger jag efter för min längtan efter förening med det Gudomliga. Det finns en inre önskan att verka efter ett högre syfte, Guds vilja om man så vill. Kärleken till högre medvetande omfattar både mänskligheten, allt levande i naturen men också kärleken till andligheten. Den kärleken är för människans ande/själ och utifrån detta tar den aldrig slut. Som jag ser det lever man efter sitt livssyfte och jag som människa kan ta livets dalar och toppar utan tappa min inre harmoni och balans.

Sat Nam,